Migrän

Tisdagen gick oxå i skolans och mailens tecken eller icke mailens tecken. Väntar fortfarande på någon typ av bekräftelse av mitt mail, från den ena.

Jag blir så drenerad av detta.

Varför kan inte DEN skolan, precis som många andra, ge sina högstadie elever vars en dator? Då hade sonen sluppit lida, dels för att vara annorlunda men framför allt hade han och lärarna fått till det där datortänket som oxå behövs. Man måste lära sig använda sin dator på rätt sätt oxå och där behöver han hjälp av lärarna, det räcker inte bara med en fysisk dator.

Lärarna och specialpedagogen verkar faktiskt skita i om han behöver extra stöd eller om han behöver andra verktyg för att klara sin skolgång.

Rektorn verka förstå men skyller på bakbundna händer från styrelsen.

Det lugn jag kände under lovet har varit gudomligt behaglig men förbyttes direkt till katastrof för mig eller i allafall till migrän, när skolan startade igen efter lovet.

Onsdagen vaknade jag klar med en hjärna som var på väg ut ur huvudet om jag lyfte huvudet högre än tungt på kudden. Ulrik var inte långt borta och maken fick göra omplanering i sin arbetsmorgon för att lämna lillebror på skolan. Själv låg hela dagen i sängen och för första ggr så var inte lillebror på simskolan. Jag mår dåligt för det med men han är överlycklig över att ha sluppit sin simskola.

Helt ärligt vet jag inte vad jag skall göra, för det här tär så enormt mycket men värst är det ju att sonen missar så mycket värdefull lärande varje dag som går utan hjälp.

Hur länge kommer HAN att orka?

Annonser

Dyslexiföreläsning

I går var vi inbjudna på en föreläsning om dyslexi.

Först en medelålders man som berättade hur det var att i vuxen ålder få veta att han inte var dum i huvudet utan det är dyslexi det handlar om.

Sen en yngre förmåga som redan tidigt fick veta att han hade dyslexi och om hur hans skolgång varit med varierande tillgång till hjälpverktyg och om den egna drivkraften mm.

Allt var ju klart jätte spännande men det mesta var ju inte nytt för oss. Det som var det bästa med hela var att sonen fick träffa någon annan som kunde berätta saker som han själv också känner av. Igenkännandefaktorn kan i bland vara super bra. Sonen fick ju mycket upprepning på saker som tidigare sagts och förklarats för honom och det var skönt med en upprepning som inte kom från oss, hans föräldrar.

Jag tror att han igår förstod, till viss del i alla fall, att dagens tekniska utrustning kan hjälpa/underlätta för honom rejält mycket och jag hoppas att han blir bättre på att faktiskt kräva att få använda det som finns i skolan.

För oss blev det ett bevis på att minst alla dyslektiker men även alla andra elever borde idag ha tillgång till de här hjälpverktygen. Att ta till sig sitt skolmaterial på flera olika sätt, höra, läsa, skriva, skulle underlätta det för så otroligt många elever. Tänker vi på att barnen i dag har så mycket brus kring sig som pockar på uppmärksamhet så är det inte fel att underlätta för att ta till sig kunskap.

Vi måste fortsätta kämpa för de tekniska hjälpverktygen som han enligt lag faktiskt har rätt till.