Var det därför…

Dom där dagarna…….

Kanske är det därför som det svåra blir så svårhanterat, då hormonerna flödar i kroppen.

Kan ju ärligt säga att jag just nu ogillar min kvinnlighet enormt. Även om maken gratulerade mig till min ungdom.

Japp! Exakt två månader efter sista p-pillan kom mensen och det i massor. I toastolen har det set ut som rena blodbadet. Och så smärtan med det, i fia, i magen, i höfterna, i ryggen och ner i benen.

Hur är det möjligt att det kan komma så kraftfullt med en gång igen efter års uppehåll?

Jag som trodde jag kommit upp i åldern där man skulle slippa skiten. Jag har ju aldrig haft någon nytta av den. Bara en massa elände. Kunde jag inte bara få slippa det och få lov att ha det bra?

Annonser

Urinvägsinfektion

Uppdaterat 20171108

I dag uppmärksammades jag på detta i mitt Face Book flöde…

Kurera …… angående urinvägsinfektion.

—————

I dag läste jag ikapp mig lite på lite olika bloggar jag brukar läsa.

Någon berättade om sin urinvägsinfektion och att det nu finns en app/länk/eller sida där man snabbt hittar information om uvi och att man via dem kan få recept på antibiotika.

Jodå! Jag gillar när man kan få snabbt svar och slippa ta kontakt med vårdcentralen men det skall inte vara för lätt i heller. Jag testade och hade jag signerat med mitt bankide så hade jag fått ett recept.

Veckan innan vi for till London och för många år sedan när vi var i Italien så fick jag uvi. Sprang på toa var tionde minut, det sved men det kom inte så mycket och med lite blod.

Blod kan ju betyda annat och det är klart att man skall vara observant på alla kroppens symtom.

Fast båda mina ggr valde jag att dricka rejält med vatten direkt jag kände av och började misstänks uvi. Jag lyckades båda gångerna skölja ut bakterierna som jag dragit på mig. Och med det slapp jag antibiotika som mest troligt skulle slå ut många av mina goda bakterier som jag skall ha i kroppen.

Men så är jag ju lite avig inställd på dagens läkarvård.

En gravid 50åring…

Lite orolig är jag ju allt men försöker att strunta i det.

Sist jag tog kontakt med gynekologen och ville ha fler p-piller påpekade hon att det var dax att sluta med dem. Har faktiskt inte riktigt koll på varför men det har väl med cancerrisk i min mogna ålder att göra. Bara att lyda. Efter sommaren blev mitt svar.

Jag har ju ALDRIG ätit dem för att INTE bli gravid. Det har ju inte behövts då jag inte ätit några under de 18 åren vi kämpade mot barnlösheten och inte heller under de 4 åren efter att storebror kom och innan lillebror kom. Utan jag har ju ätit den för att slippa kraftiga blödningar, kraftig mensvärk från endometriosen och mina kraftiga migränanfall som i värsta fall varade 3 dagar.

Nu har jag alltså slutat äta mina p-piller och jag undrar ju klart vad som kommer att hända.

Jag har läst att det tar sin lilla tid innan allt kommer igång igen, upp till sex månader, ett år. Många som i min ålder inte får den igen då de så att säga är för gamla.

I helgen är det exakt 14 dagar sedan jag slutade med dem och nu har jag fått sjukt ömma bröst. Vad betyder det?

Ägglossning?

Jag har ALDRIG tidigare haft ömma bröst eller känt av någon ägglossning.

Undra om ALLT kommer igång nu, klockrent exakt. Att jag inte är färdig och har passerat skiten.

Tänk om allt skall jävlas med mig/oss och vi nu kan bli gravida, nu när vi absolut INTE vill och vi på äldre dagar måste mecka med skydd.

Eller det är kanske att föredra framför att vara försatt i övergångsåldern och menopaus?

Arg som ett Biiii

Förra veckan blev jag riktigt arg eller så himla besviken, dessutom störde det min planering totalt.

Jag skulle i väg och ta det tredje blodprovet i år som jag tar privat för att ha koll på lite olika värden, bl.a. för sköldkörteln.

När jag fastande kommer till den enda vårdcentralen i närheten som tar dessa prov och har fått vänta en halvtimme på min tur, får jag veta att de just den veckan inte tar min typ av blodprover, rinner min bägare över.

Högljutt protesterar jag mot att de gör så här, jag anser nämligen inte att jag blivit informerad om att detta kan inträffa och vart jag skall uppdatera mig om olika händelser.

Tyvärr hjälpte inte mina protester, det fanns ingen som kunde ta mitt prov.

Nu vet jag inte när jag kan komma ifrån och ta det. Det är så mycket annat inplanerat på mina lediga dagar att det blir svårt.

Varför kan inget gå på räls!?

Att stå sidan om…

… det var inte lätt.

Storebror har blivet opererad och det är tufft att stå sidan om med vetskapen om vad som väntar och vad som kan inträffa under en op.

Nu gick allt bra och vi/han är hemma igen.

Vi fick dock åberopa vårdgarantin och då blev operationen i en helt annan ände av vårt avlånga land.

Vi funderade många varv på om alla skulle med eller om det bara var han och maken som skulle dit. Fast jag bestämde mig för att jag ville finnas med, orolig för att något skulle inträffa O jag inte fick vara med samt att inte låta maken behöva axla allt själv. En familj skall ju finnas för varandra, man gör saker tillsammans.

Operationen gick bra, resultatet precis som det skulle. Återhämtningen gick bra men väldigt lååååångsamt för oss. Sonen var påverkad av morfinet och väldigt trött hela tiden. Ville inte att vi skulle vara där.

Det dåliga föräldrarsamvetet gnagde att vi inte satt hos honom hela tiden men han ville verkligen inte. Vi gjorde annat och så hade vi ju lillebror att ta hand om och hjälpa med skolarbete mm.

När väl storebror började piggna till och det diskuterades utskrivning och hemfärd började det mala i magen, kommer han att fixa den långa hemfärden?

Han fick sitta i framsätet, bakåtlutad något och jag i baksätet på hans vanliga plats. Det gick bra. En övernattning och sen vart vi hemma.

Det är sååå ljuvligt att vara hemma efter nästan två veckor på hotell och kappsäcksboende.

Nu väntar dock andra frågor, kommer han att klara sig själv nästa vecka när vi jobbar och kommer han att klara av att börja skolan igen som tänkt. Bära ryggsäck. Ha gymnastik. Ja och många andra frågor.

Nu gäller det att andas. Ta en dag i taget. Se alla framstegen som han HAR gjort. Och se det fina resultatet.

Trött och smärtsamt

Just nu är jag trött. Riktigt trött.

Jag jobbar inte många timmar om dagen men är så trött när jag kommer hem. Det knockar mig direkt jag kommer innanför dörren här hemma.

Sover två till tre timmar på eftermiddagen innan det är dax med maten och ändå somnar jag i tid på kvällarna.

Jag tror jag vet varför….

Något stort och smärtsamt är på gång och de närmsta tre fyra veckorna kommer att vara tuffa. Det kommer att vara tufft och stå sidan om och titta på, inte kunna göra något.

Just nu går huvudet på högvarv. Det planeras, det rings och kontakter tass men jag glömmer oxå massor då jag inte orkar.

Nu har jag bara i morgon oxå på mig, sen skall allt vara fixat och vi på väg.

Phu…….en att göra lista och den måste läggas så att jag ser den, annars glömmer jag den.

Krasch!!!

I dag skulle jag ju ha skrivit att det känns bättre…

Det har varit en tuff sommar, en av de värsta jag varit med om men i dag skulle jag alltså ha skrivit att det känns något bättre. Det känns som om jag är på rätt väg även om det är LÅNGT kvar.

I dag när jag lämnat lillebror på skolan, storebror kört moppe till sin skola och maken är iväg på sitt jobb, tog jag en runda, en Power wok men känslorna kom ikapp mig och tårarna trillade nerför mina kinder.

Under sommaren har jag varit fullt upptagen med barnen som gått hemma med mig, de har liksom hela tiden kommit och pockat på uppmärksamheten och det gick inte att tänka då, att tänka färdigt eller att fastna i tanken……..det gick i dag.

Vet inte om det är bra eller dåligt.

Hemmatakten

I förrgår när jag fixade med snigellisten hörde jag grannens lilla tjej, har ingen aning om ålder men gissar 5-7år, säga…

– Pappa visst är detta den bästa takten, hemmatakten!?

Jag måste bara hålla med grannens lilla tjej.  Den här lugna takten när man tar dagen som den kommer, man har tid att sitta och prata lite längre vid matbordet och vi inte stirrar hit och dit, den takten är underbar.

Jag njuter och jag hittar sakta återhämtning i den.

Det här med att lyssna…

…på podar.

Jag hittar inte orken. Jag orkar inte ligga och koncentrera mig.

Orkar inte med något annat än mina egna tankar. Och knappt det iheller. Tar dagen som den kommer.

Känner till och med en trygghet i att kunna ligga på en luftmadrass i poolen. Det guppar så mysigt. I det guppandet blir det liksom inte för lugnt men lagom lugnt för återhämtning.

Ja! Det guppar för att där jag ligger med madrassen är utloppet från pumpen, det får vattnet och madrassen i rörelse.

O jag är så less på mig själv och mitt jag.

Övermäktigt

Ibland blir det liksom bara för mycket. Jag vet att majmånad är en tuff månad, det är mycket känslor. 

Båda barnen fyller år och jag vet inte om det är vetskapen om de icke biologiska banden som spökar för mig. Dessa dagar är ju så mycket påminnelse om den/de kvinna/or som gav mina hjärtan deras liv. Jag vet att jag har min plats i barnens hjärta oavsett vad, men att inte vara fullt ut och att de tvingas ideligen fundera på sin härkomst, gör kanske att de strular till det för mig. 

Och så finns det annat…

O i mitt eget känslohaveri skall jag försöka fira och känna ren och skär glädje inför barnens födelsedagar. Och annat. Bemästra alla mina känslor och svårigheter. Har jag berättat att jag INTE ÄR EN BRA SKÅDESPELARE och det smärtar mig än mer att inse att jag inte lyckas ta på mig mitt pokerface.

Jag har havererat de senaste dagarna. Jag har åter igen sökt hjälp men vårdens kvarnar mal långsamt och enligt lag har jag inte rätt förrän om ett år. Vi får se.

Iaf har vi firat en 9års dag, ett gemensamhets kalas, ett barnkalas, en morsdag, en 15års dag och ett mopedkörkort.

Vädermässigt har det varit några ljuvliga bad, sol och trädgårdshängsdagar. Jag har lyckats bränna mig ordentligt.

Jag kommer nog inte vara här inne så ofta som jag varit tidigare. Tänkte först ta en blogg paus men helt ärligt vill jag inte begränsa mig åt något håll. Bloggen är ju min dagbok. Jag får helt enkelt se hur det blir.

Men vill sända dig en önskan om ljuvlig sommar.