Åka bil…

Jag gillat inte att åka bil. Inte långa sträckor. Inte en timme i heller. Tjugo trettiominuter kan gå bra men inte mer. Jag somnar av tristess. Massor med tid till ingen nytta.

På vägen till storebrors operation satt jag i framsätet, kunde konversera lite med maken men det tog inte lång tid förrän jag studerade insidan av mina ögonlock. Även om vi varit i varandras liv under mer än 30 år så är det svårt att fylla den långa tiden med meningsfullt prat, dessutom skulle han ha koll på vägen.

Men på vägen hem, då jag och storebror bytte plats i bilen och jag drog på mig mina hörlurar och lät en ljudbok rulla i mobilen…..kunde jag vara vaken och tiden flög fram.

Fyra timmar bara swischade förbi. Nästan så jag blev sur de gånger familjen ville stanna och sträcka på benen.

Nu fick jag läst/lyssnat på en bok jag länge velat lyssna på.

Himlen kan vänta med Vimmelmamman Lotta Gray.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s